...längtan blev för stor efter kärleken, så i tisdags morse reste hon tillbaka till Nya Zeeland. Fyrtiofem timmar senare var hon framme i regnskogen och hos sin Leon. Vi saknar henne allihop, men det är klart att hon ska följa sitt hjärta...Önskar bara att jag visste NÄR hon kommer tillbaka hit, hoppas att det inte dröjer allt för länge!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Forst av allt, GRATTIS pa den stora dagen! Hoppas allt avlopte val och att ni hade jattetrevligt.
Det dar med hemlangtan och bortlangtan ar svart, och i denna varld som blivit sa mycket mindre i och med internet, sa blir det ju egentligen inte mycket lattare. Jag har ju en del familj kvar hemma i Sverige, och visst ar det jattejobbigt ibland att vara sa langt borta aven om man pratar i telefon och over natet. Amanda kanner sakert lite lika, att man helst skulle vilja vara bade har och dar... Det ar synd att inte pendelavstandet ar lite mindre! Min aldsta dotter, i Amandas alder, som bodde kvar i Sverige med sin pappa har just flyttat hemifran, och det kanns jattekonstigt! Det ar nog det dar "mammasyndromet", man vill att de ska vaxa upp och ta eget ansvar och bli lyckliga i sitt liv, och samtidigt vill man ha kvar dem i sina vingars trygga skugga :-)
Hoppas ni har en skon sommar! Varma halsningar fran ett regningt och blasigt vinterAuckland!
Skicka en kommentar